Liv eller bara stenar? Jag läste en fundering kring detta med liv på Mars, när vi bara ser stenar i en rostfärgad öken. Är det vettigt att fortsätta leta? I skräckfilmer finns det alltid någon “bad guy”, någon nemesis. Bilderna från Curiosity får mig att tro att denna nemesis kan vara vår egen hjärna. Hur kan en tänkande, levande, kännande människa överleva på en plats där det inte fanns någon att göra den sällskap… Inte ens mikrober som tuggar på en stens yta. Jag tror att liv på Mars skulle ha varit tydligt om det hade funnits där. Även bara något så enkelt som en slemsvamp skulle, utan motstånd, ha täckt enorma delar av planeten. Vi har rest till Mars. Jag trodde att jag skulle bli uppjagad över möjligheterna som öppnades med dessa uppdrag utan motstycke. Istället upptäcker jag att jag stirrar på dessa utströdda, knytnävsstora, kantiga stenarna, helt rena från någonting levande. Det finns ingenting där. Idag tror jag att de flesta forskare tänker sig att, om det finns liv på Mars, så finns det antagligen under ytan på grund av det låga atmosfäriska trycket som genast får vatten på ytan att ånga bort om det inte är fruset. Men sedan så tror jag också att utsikterna för att upptäcka liv är större i oceanerna på Europa eller Enceladus, eller kanske rentav Titan. Till skillnad från Mars, så vet vi idag att Enceladus är geologiskt aktiv (vilket skapar nödvändig värme) och antagligen med vatten under ytan, på grund av is- och vattengejsrar som upptäckts på den månen. Europa är också en stark kandidat till en hel ocean med flytande saltvatten under ytan. Jag tror att kulturen skapat något av ett villospår här. Vi har länge hört talas om “marsianer”, som har lett oss till att tro att Mars är den mest sannolika kandidaten för utomjordiskt liv. Problemet med det här är att idén med marsianer föddes långt innan modern rymdforskning, och långt innan vi kände till att dessa månar kring Jupiter och Saturnus antagligen hade djupa oceaner av vatten. Om vi hade vetat detta på trettiotalet, kan jag lova att modern kultur och science fiction hade sett annorlunda ut. Detta med marsianer kommer sig bara av att Mars råkar vara granne till Jorden. Alltså inget vetenskapligt alls. Kanske har rentav vår kultur orsakat att vi hellre utför forskning på Mars än på annat håll, trots att det börjar tyckas vara mer sannolikt att hitta utomjordiskt liv annanstans. Det kan ju vara enklare för NASA att sälja idéer om att utforska Mars till deras regering som finansierar projektet, och som är mer intresserade av att publicera bilder från en värld som den västerländska kulturen är mer van vid. Det blir enklare så att få stöd från allmänheten. Men med det sagt, tror jag inte Mars är hopplös. Personligen är jag fortfarande fascinerad av upptäckter som dessa: Allan Hills, Shergotty, Nakhla. Alla dessa meteoriter som tros komma från Mars innehåller biomorfiskt material, där fortfarande inget har bekräftats vara från icke-biologiskt ursprung.

Liv eller bara stenar?

Jag läste en fundering kring detta med liv på Mars, när vi bara ser stenar i en rostfärgad öken. Är det vettigt att fortsätta leta?

I skräckfilmer finns det alltid någon “bad guy”, någon nemesis. Bilderna från Curiosity får mig att tro att denna nemesis kan vara vår egen hjärna. Hur kan en tänkande, levande, kännande människa överleva på en plats där det inte fanns någon att göra den sällskap… Inte ens mikrober som tuggar på en stens yta.

Jag tror att liv på Mars skulle ha varit tydligt om det hade funnits där. Även bara något så enkelt som en slemsvamp skulle, utan motstånd, ha täckt enorma delar av planeten. Vi har rest till Mars. Jag trodde att jag skulle bli uppjagad över möjligheterna som öppnades med dessa uppdrag utan motstycke.

Istället upptäcker jag att jag stirrar på dessa utströdda, knytnävsstora, kantiga stenarna, helt rena från någonting levande. Det finns ingenting där.

Idag tror jag att de flesta forskare tänker sig att, om det finns liv på Mars, så finns det antagligen under ytan på grund av det låga atmosfäriska trycket som genast får vatten på ytan att ånga bort om det inte är fruset.

Men sedan så tror jag också att utsikterna för att upptäcka liv är större i oceanerna på Europa eller Enceladus, eller kanske rentav Titan. Till skillnad från Mars, så vet vi idag att Enceladus är geologiskt aktiv (vilket skapar nödvändig värme) och antagligen med vatten under ytan, på grund av is- och vattengejsrar som upptäckts på den månen. Europa är också en stark kandidat till en hel ocean med flytande saltvatten under ytan.

Jag tror att kulturen skapat något av ett villospår här. Vi har länge hört talas om “marsianer”, som har lett oss till att tro att Mars är den mest sannolika kandidaten för utomjordiskt liv. Problemet med det här är att idén med marsianer föddes långt innan modern rymdforskning, och långt innan vi kände till att dessa månar kring Jupiter och Saturnus antagligen hade djupa oceaner av vatten. Om vi hade vetat detta på trettiotalet, kan jag lova att modern kultur och science fiction hade sett annorlunda ut. Detta med marsianer kommer sig bara av att Mars råkar vara granne till Jorden. Alltså inget vetenskapligt alls.

Kanske har rentav vår kultur orsakat att vi hellre utför forskning på Mars än på annat håll, trots att det börjar tyckas vara mer sannolikt att hitta utomjordiskt liv annanstans. Det kan ju vara enklare för NASA att sälja idéer om att utforska Mars till deras regering som finansierar projektet, och som är mer intresserade av att publicera bilder från en värld som den västerländska kulturen är mer van vid. Det blir enklare så att få stöd från allmänheten.

Men med det sagt, tror jag inte Mars är hopplös. Personligen är jag fortfarande fascinerad av upptäckter som dessa: Allan Hills, Shergotty, Nakhla. Alla dessa meteoriter som tros komma från Mars innehåller biomorfiskt material, där fortfarande inget har bekräftats vara från icke-biologiskt ursprung.