Juldagen för mig
Dagen när jag traditionsenligt tar igen mig från julaftonens ståhej, läser i en whiskybok jag fick av Ullis, dagen när det passar att göra enkla saker som att gå en promenad med sin sambo, hennes barn, bror, och farmor, och få en välbehövlig dos frisk luft. När de små detaljerna gör dagen istället för ett arbete för att få ihop en helhet — från välkomstglöggen till avskedskramarna.
Ja, juldagen är underskattad. En dag med julaftonen fortfarande i färskt minne, julklappar att läsa, julgodis att äta, samtidigt som man har lugn och ro. Eller för att efterlikna ordspråket “Att äta kakan samtidigt som man har den kvar”: Är julafton dagen man arbetar för fullt för att servera kakorna till gästerna, är juldagen dagen när man fortfarande kan äta kakorna utan att behöva arbeta för dem. Ungefär så känns juldagen för mig.
Även om jag hade kul igår och inte hade kunnat önska mig mycket bättre sällskap, så visst kan jag känna att man förlorar en del av friden och gemenskapen i jakt på den perfekta friden och gemenskapen. Däremot brukar jag i vanlig ordning inte känna så just under julaftonen, utan snarare när jag har juldagen i sinnet, och något att jämföra med.
Imorgon är det annandag jul, och vår sista heldag här nere för den här gången. Jag hoppas att det inte ska dröja alltför länge tills vi ser Ullis barn igen!
