Att döma de straffade

Många diskussioner kring huruvida det ska vara tillåtet att offentliggöra uppgifter om lagförda personer nu. Inte helt oväntat höjs särskilt rösterna mot sexbrottslingar.

Faktum är att det är en så vanlig åsikt världen över att vilja veta “var våldtäktsmannen bor”, att vi faktiskt redan har facit i hand vad gäller vad den kunskapen skulle innebära. Ett facit som jag överraskande nog inte har sett någon hänvisa till de senaste dagarna: USA.

USA har ett register över sexbrottslingar, t.ex. på MapSexOffenders.com. USA har också gjort studier på hur detta har påverkat förbrytarna och säkerheten i samhället.

Först och främst bör det påpekas att man i USA kan bli sexbrottsling om man t.ex. har moonat någon. Detta har skapat ganska skeva förhållanden, där en betraktare av en smidig karta med nålar för sexbrottslingar antar att det rör sig om pedofiler och våldtäktsmän, när det i själva verket lika gärna kan röra sig om en kille som blottade sig på fyllan när han var ung och dum. 14-åringar har åkt dit.

Ja, man vet inte riktigt vad det är vad som pekas ut, men de som betraktar kartan förutsätter naturligtvis det värsta – det ligger ju i människans natur att skydda sig själv och sina nära och kära, i synnerhet mot det värsta tänkbara.

Hur många svenskar skulle då vilja bara strunta i brottens grad, offentliggöra allt? Ja, på Efterlysts fråga i detta nu är svaren 1 599 “Ja” jämte 1 597 “Nej” på "Tycker du att det skall finnas en offentlig sökmotor med lagförda personer?" Notera att frågan inte gäller specifikt t.ex. pedofiler. Lagförda personer! Blottaren som behövde gå i terapi för att bryta beteendemönstret, kanske genom att ta gamla demoner till ytan. Rattfyllerister. Och killen som gjorde inbrott eftersom han hamnat i fel gäng och blivit skyldig pengar pga knarkaffärer när han var 21, rehabiliterat sig, och återkommit i samhället. Han ska också med.

Jag tror att det är många som inte inser problemet med att sätta saker i system. System är obarmhärtiga. Idag ser vårt rättsamhälle ut på ett visst sätt, och bl.a. är det uppbyggt med baktanken att fängelsestraff ska rehabilitera och låta människor kunna återkomma till samhället som bättre medborgare. Detta sätts ur spel om vi straffar de straffade.

Och här kommer jag tillbaka till det jag började med: facit.

Enligt en utredning av Department of Justice, återkom inte 94,7% av alla sexförbrytare som släpptes år 1994 inom tre år. Allmän uppfattning är att sexförbrytare har hög risk till återfall, men i verkligheten visar det sig att de utgör gruppen med lägst risk, sånär som på mördare. I samma studie visar det sig vidare att ökad hemlöshet och instabilitet för tidigare dömda genom dokumentering ökar risken för återfall, att hamna i gamla banor. Det är ju egentligen inte så konstigt när samhället motverkar att de ska få en ny chans.

En annan studie av professorer på Columbia University och University of Michigan har visat att sökbara register endast tillgängliga för polisen minskar återfallsrisken, men att offentliggöra desamma ökar risken. Detta tror man beror på att offentliggörandet ökar stressen hos förbrytaren, och gör fängelsetid mindre hotande. Vissa kan känna att det inte är så mycket sämre att tillbringa tid i fängelse än att vara listade i ett offentligt register.

Human Rights Watch har skrivit rapporter som motsätter sig sådana här register både 2007 ("No Easy Answers") och 2013 ("Raised on the Registry").

Ska det finnas offentliga register för lagförda personer? De flesta svenskar som svarade, svarade ja. Men det ligger ju som sagt också i vår natur. Jag kan inte döma de som röstar så. Kanske har vissa själva blivit våldtagna, misshandlade? Då känns det rätt att rösta så här, det förstår jag. Det kanske inte ens finns något annat svar.

Då är det bara synd om det skulle råka vara fel svar för vårt bästa.

Stimmigt om kön

Belinda Olsson tände igår eld på torrt näver när första delen av dokumentärserien Fittstim sändes. Ett namn som nog knappast hade kunnat vara mer passande än idag, eftersom det här verkligen är en stimmig debatt med många ömma tår.

Samtidigt är nog debatten ett hälsotecken. Att Sverige har en pågående debatt trots vår jämförelsevis goda kvinnosyn och de regelbundna, hälsosamma diskussionerna om lönesättningar och andra jämställdhetsfrågor, kan inte vara annat än tecken på en världsledande progressiv kvinnosyn.

Det var det här Belinda Olsson menade igår, när hon senare blev utskälld.

Moa Svan skriver för Aftonbladet:

"För mig är inte könsneutralt omklädningsrum en detalj. Det är en möjlighet att få gå in i ett rum och känna sig trygg. Inte bekväm, det kanske få gör. Men att veta att ”här har jag rätt att vara”. Blickarna jag får varje gång jag går in på en damtoalett eller omklädningsrum för damer bränner. Jag stålsätter mig varje gång och hoppas att ingen ska säga något. Eller försöka slänga ut mig."

Men problemet är väl inte ett praktiskt problem — att det saknas könsneutrala omklädningsrum för lesbiska som klär sig androgynt eller maskulint? Utan snarare att acceptansen är för dålig. Det är här vi måste jobba mer. Det känns som helt fel väg att gå — att söka efter könsneutralitet. Vi har trots allt ett kön, och ur den synvinkeln blir sannerligen inte ett sådant omklädningsrum en “liten detalj”, utan snarare ett “stort nederlag” att känna ett behov av att förminska det, likt Saga i boxningsringen i Mitt liv som hund.

Knäckefrågan är ju att få vår könsidentitet accepterad och hur vi uttrycker den i samhället. Naturligtvis ska en lesbisk kvinna som Moa Svan känna sig trygg i ett omklädningsrum för kvinnor om hon anser sig vara kvinna. Man är ju verkligen inte mindre av ett kön bara för att man kan bli förälskad i dem av detsamma.

Vi har idag ett komplicerat förhållande till könsroller. Man kan tycka att ett progressivt land ska få ordning och reda på sådant här särskilt tidigt jämfört med andra, men jag tror att det inte riktigt är så enkelt eftersom ju fler som kan komma till tals tack vare positiva förändringar i samhället, desto fler åsikter kommer till ytan. Ju fler åsikter som lyfts fram, desto fler låter sig också påverkas av dem. Det hela slutar i ett rätt splittrat samhälle på grund av mångkultur, samhällshierarkier, och sociala grupperingar. Vissa åsikter som väcks kan föra feminismen bra mycket längre framåt, andra inte lika mycket, och vissa kanske rentav tar debatten bakåt.

Jag tror faktiskt att Belinda försökte göra feminister en tjänst. Försökte få mer ordning, eller åtminstone ifrågasätta om ledet verkligen är tillräckligt ordnat. Det var därför jag tror att hon ifrågasatte nakenprotester, könlösa identiteter hos barn, och nakenhet i badhuset igår. Inte som kritik mot feminism, inte för att förlöjliga, inte för att vara ytlig, inte för att ta feminismen flera år tillbaka. Men för att flyga upp en bit ovanför ledet som arbetar för förändringar, titta ner på det, och se hur det kan röra sig mer effektivt framåt. Ju mer likriktad en rörelse är, desto mer effektiv är den faktiskt att få igenom samhällsförändringar.

Maria Sveland summerar för ETC:

"I den här världen känns det så fruktansvärt sorgligt att Belinda Olsson och SVT ägnar tid och resurser åt denna ytliga, världsfrånvända produktion vars enda syfte tycks vara att förlöjliga en politisk rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter och frihet från våld och diskriminering."

Belinda anklagas alltså genast efter programmet för att förlöjliga feministers kamp genom att göra ett sådant här program, men det är ju just det som är problemet. Sådan kritik medför ju implicit att man menar att det faktiskt förekommer probleminslag — det finns uppenbarligen ganska gott om material som får den seriösa feminismen att se fånig ut. Man kan inte förlöjliga något om det inte finns löjliga inslag att lyfta fram genom att dokumentera dem.

Det tycks förekomma en inställning som motsätter sig att låta rörelsen granskas, att den är för helig för att granskas. Visst är det en viktig rörelse, visst har Sverige mått bra av kvinnlig rösträtt och abort, men här ser jag ett problem eftersom många skulle må bra av perspektiv. Ibland när åsikter blir belysta, kan man upptäcka att vissa handlingar för en kamp i ett större perspektiv framåt mer än andra. Har man problem med att se granskningen för vad den är och ser den som något långt mycket mer än vad den är, ja, då har man nog själv inte riktigt bra perspektiv utan borde kanske göra precis som Belinda Olsson. Flyga upp en bit ovanför ledet och titta ner.

Köpguide: Kompaktkameror inför 2014!

På förekommen anledning sammanställer jag här en sammanfattning på vad jag tycker har varit de större “släppen” inom kompaktkameravärlden på sistone, om man vill inleda 2014 med något fräscht och bra!

Med “kompaktkameror” menar jag alltså de som ryms i en jeansficka och har inbyggd optik. Så kompromisslösa kameror som möjligt som tar ett ordentligt kliv bortom de flesta smartphones men ändå är lätta att ha med sig. En nog så viktig egenskap hos kameror! Man fotar inte särskilt bra bilder med en kamera som man tyckte var för bökig för att ta med sig.

Jag kommer att välja ut ett urval mellan 2000-3500 kr, eftersom jag tycker det är här absolut mest händer bland kompaktkameror. Under 2000 kr och de blir lätt budgetvarianter som har ganska många kompromisser och liten nyutveckling bland funktioner. Vissa sticker iväg till ca 4500 kr som ofta är rätt säkra kort, men inte nödvändigtvis “bäst” för ens ändamål. Går man ännu högre till 5000 kr och uppåt, ser man inte särskilt många sådana här kameror, utan hamnar då istället mest hos kompakta kameror med utbytbar optik.

Sony RX100

"The Sony RX100 Digital Camera Review. The best pocket digital compact of the year..actually…EVER!" – Steve Huff, juli 2012.

En modern klassiker som slog ned som en bomb när den släpptes. Med ovanligt stor sensor för kamerahusets lilla storlek, faktiskt så liten att vissa har klagat på svårigheter att greppa den. Jag skulle nog därför gärna kolla den här i butik innan jag skulle slå till, bara för att vara säker. Det finns däremot ett kameragrepp att köpa till den för en billig penning.

Foton med den här kameran i bra ljus (dagsljus) är svåra, om inte i det närmaste omöjliga, att urskilja från systemkamerabilder och antagligen det närmaste man kommer en “systemkamera i jeansfickan” idag.

3,5x zoom, motsv. 28-100mm i småbildsformat, ƒ/1,8 fullt utzoomat men bländarstorleken minskar snabbt allt eftersom man zoomar in, ner till ƒ/4,9. En av få svagheter i den här kameran som nog kan göra att dess bra prestanda vid höga ISO-tal inte bara “är kul att ha” utan snarare “behövs”.

Kostar 3790 kr på Cyberphoto (kampanjpris).

Sony RX100 II är en aningen nyare variant, men kostar ofta ungefär 2000 kr mer, och om det är värt det kan man nog bara själv svara på. Den kameran har bl.a. WiFi och utvikbar skärm som få nyheter.

Exempelfoton: Inomhus (ISO 1250!), Utomhus, Nattfoto, Macro.

Olympus XZ-2 iHS

Den här kameran återkommer ganska ofta och samlar på sig en allt större skörd av bra recensioner. Cyberphoto säger att den är billigare med bättre objektiv än RX100 ovan, men däremot har den ju en aning mindre sensor vilket kan ge lite mer brus i mörker. Har en sökare som tillägg om man vill, till skillnad från RX100 ovan, vilket kan göra mycket för “närvarokänslan” hos den som fotar.

Jag har aldrig hållit i en, men jag har hållit i RX100 och med greppet jag ser att den här har, gissar jag att den är lite trevligare att hålla i med mindre tvålkänsla. Kom dock ihåg att RX100 har ett extra grepp som billigt tillval.

Den här känns spontant bättre “allround” än RX100, så när som på maximal bildkvalitet, särskilt vid högre ISO-tal. Dess bättre optik är hela två bländarsteg snabbare i tele-läget än RX100, vilket jämnar ut matchen en hel del, men bara i teleläget. ISO 800 sägs vara max för “fin” kvalitet här, vilket är ungefär på gränsen för vad som brukar behövas i glödlampsljus utan blixt.

4x zoom, motsv. 28-112 i småbildsformat, ƒ/1,8-2,5 vilket är anmärkningsvärt bra både för vidvinkel och framförallt tele, utvikbar touchskärm för svåra vinklar, gott om manuella kontroller. Kan utrustas med undervattenshus.

Kostar 2490 kr på Cyberphoto.

Exempelfoton: Inomhus, Utomhus, Utomhus, vinter, Nattfoto, Macro.

Canon Powershot S120

Canons S-serie är en klassisk, högpresterande serie kompaktkameror av Canon. Jag har inte så mycket mer att säga där eftersom jag inte har läst mycket om den, men den ser ut som ett rätt säkert kort som säkert gör skäl för sitt pris.

5x zoom, motsv. 24-120mm i småbildsformat, ƒ/1,8-5,7, så tyvärr desto ljussvagare i teleläget men det åsidosätts eventuellt av den överraskande bra prestandan vid höga ISO-tal. Touchskärm så att man kan peka där man vill sätta fokuspunkten. Stöd för WiFi. Full HD-filmning. Bra skärm enligt Cyberphoto. Inbyggt gråfilter som kan aktiveras – ovanligt!

Kostar 3690 kr på Cyberphoto.

Storebror heter Canon Powershot G16, kostar tusenlappen mer, och löser fullständigt svagheten med bländaröppningen vid tele som nu är så stor som ƒ/2,8. Den är däremot lite större, men å andra sidan nu en formidabel kompaktkamera.

Exempelfoton: Inomhus, Utomhus, Utomhus med gråfilter aktiverat för långsammare slutartid, Nattfoto, Macro.

Panasonic Lumix DMC-LX7

En uppstickare som imponerat stort särskilt med tanke på optiken, men även för att vara lättarbetad. Den har inte den största sensorn, men stoltserar å andra med Leica-optik som motsvarar 24-90mm i småbildsformat med bländare på hela ƒ/1,4-2,3. Högupplöst skärm, HD-filmning (som alla i listan här), och generellt ett mycket bra exempel på hur mycket optiken gör kameran! Har ofta jämförts med RX100 trots den mindre sensorn, tack vare den så fina optiken som nog slår den förra på fingrarna. Påminner lite om XZ-2 i det här avseendet. Proffsfotografen Ming Thein har en hel del fint att säga om den här kameran, som också säljs under namnet Leica D-Lux 6 för en dyrare slant och lite extra krimskrams, men med identisk hårdvara. Han menar att objektivet är mycket bättre än sensorn som är från 2008.

Kostar 3490 kr på Cyberphoto.

Exempelfoton: Inomhus, Utomhus, Nattfoto, Macro.

Där har ni några av de bättre som släppts de senaste två åren. Alla kameror ovan har betyg “Guld: Toppklass” hos Cyberphoto! Vilken du än väljer, får du mycket för pengarna och det handlar mycket om tycke och smak, eller om man är ute efter någon särskild funktion. Utöver min guide, läs gärna också de respektive recensionerna jag länkar till vid prislapparna.

Jag själv har tittat en del särskilt på RX100 och LX7. Jag har suktat efter en vikbar skärm på LX7 eftersom gatufoto är en genre som intresserar mig och som jag skulle vilja utforska närmare, och där är det en bra funktion för diskreta foton. Kanske kommer den funktionen till en LX8 i år?

1 2 3 4 5